Läs femte stycket i min länk, ligger just nu nerbäddad med öron-ont som jag inte ens önskar min värsta fiende!

Sov gott!

Idag är det Vida Arena som gäller likt alla andra helger. Team 03 övar o sliter, i mars ska vi på cup o då får de andra lagen se upp

BROCCOLISOPPA
1 st purjolök
2 klyftor vitklök
2 st grönsaksbuljongstärning
1 liter vatten
2 stånd broccoli
1 dl matlagningsgrädde 4%

Skär purjolöken och vitlök i mindre bitar. Lägg i kastrull tillsammans med buljongen. Tillsätt broccoli i buketter och håll på vatten så det täcker. Koka soppan ca 10-15 min. Mixa till en slät soppa och smaka av med salt, peppar och matlagningsgrädden.

Jag smaskade min soppa med ett knäckebröd och lite ost på.

Smaklig Spis!

//RedigaSara

Igår var Micke, Ullis och deras två tok-goa tjejer, Thile och Smilla här för och fira in det nya året med mig och grabbarna. Vi har de senaste nyårsaftnarna alltid haft en tendens att äta väldigt sent och på så sätt försenat alla rätter, någon som känner igen sig? Igår eller förra året om man vill vara vitsig, så prickade vi in måltiderna grymt snyggt, allt hade intagits innnan kl nollnoll! Vi serverade Toast Skagen till förrätt, jag har alltid varit anti denna förrätt då jag inte vill servera nått som ”alla andra gör”, men  denna kväll sa vi: Tusen människor kan inte ha fel och mumsa Toast Skagen varje nyår, och jag kan bara instämma, Mums, vår var grym! Tillochmed så grym att jag och Freddie imorse kunde mumsa i oss varsin till…

Till huvudrätt serverades det hasselbackspotatis och oxfile tillsammans med en grym sallad. Oxfilen hade jag önskat få grillad, vilken var tanken, men när den väl var i ugnen för att förgrillas insåg F att den var perfekt efter bara en liten stund. Och så mör som den var, smälte i munnen och all min tanke om grillning bara försvann.

Desserterna hade Ullis & Micke fixat till, de slog på stort och serverade tre olika sorter, mums men oj vad onyttigt och gott! Temat för kvällen var choklad, glass och frukt!

Här nånstans efter all denna mat, värre än på julafton gick jag och la mig och tog en powernapp på 30 min, F anser det var för att jag varit uppe så tidigt, medans jag själv tror mer på att det var en kombination av följande: mat-koma, vi hade eldat upp vardagsrummet till 26 grader, 2 glas rödvin samt att Micke försökt trycka ut mina knuter på vänster axel ( han är utbildad massör). Sagt gjort efter en stund vaknar jag till och är fit for fight igen! Vi springer ut vid tolvslaget och kollar på alla galna grannars finfina fyrverkerier, skålar i champange, ungarna springer sockerstinna runt och kollar på alla håll och kanter på himmlen.

Nu var jag pigg och glad, särskilt efter en liten Kapten med råsocker och en lime-skiva, en snabb shot. ( minns en sommar då jag, Lina & Karro shottade upp hela Mårtens kaptens-flaska, de danserna gick inte av för hackor!)  Nu ska här spelas, vi drog fram Den försvunna diamanten, 4 trött något vuxna och 3 övertrötta ungar, och försöker spela och samsas. Jag vann…. ( ödmjuk)

Tack fina Ullis & Micke för att ni står ut med oss nyår efter nyår!

Så vad menade jag med att jag tillbringat dagen på ända? Jo först har jag ätit god långfrulle med grabbarna, sen spelat Labyrinth ( någon som kommer ihåg det spelet?) sen lagt mig tillrätta med mitt sticke i soffan och kollat på tv, för att sen bege mig in till la stada med F och se på Sherlock Holmes 2 och sitta på min ända! ( Filmen var mycket sevärd!)

Hade jag haft mer ork hade jag nog fört över bilder från min nya kamera till och visa er, men det lämnar vi till en annan dag, nu blir det sängen och ladda inför morgondagen!

//RedigaSara

Nu inför år 2012 tar jag nya tag och låter er vara med på resan!

GOTT NYTT ÅR!
VI SES 2012
//RedigaSara

Vilken är din favoritförfattare?
// Bara för att jag så gärna vill Redigasara

Överleva en tsunami

För sju år sedan kunde jag ha dött, jag, min syster och mina älskade föräldrar. Vi var i semesterparadiset Kao Lak och firade pappsens 50 årsdag, även om jag tvivlar på hans ålder ibland, snarare 14 än 52. Eftersom det var var vår sista dag tvingde jag upp Hanna att vi skulle minsann ligga och pressa in i det sista, Hanna kände ett litet skak/ vibration vid åttatiden, pappa trodde det var en pansarvagn som körde förbi ute på vägen och kollade ut. Varför kände inte jag denna vibration? Hanna o jag gick till frukosten, då ser vi en grå strimma längst ut på horisonten och vi pratar om att det ser ut som ett nytt land som ligger där, som att vi har missat att vi är vid havet och inte vid någon insjö.

Vi äter upp och slänger oss ner vid polen, även om det är 20- 40 meter till det riktiga havet. Sen rätt som det är börjar folk gå ner mot havet, nyfikna som vi är går vi med och tittar på den stora våg som kommer mot oss, ja tänk den som kunde windsurfa pratar jag om. Väldans fin våg iallfall, han som hyr ut parasoll börjar slå ihop sina parasoll, vi går upp till polen igen och då inser vi att det nog kommer komma vatten upp till polen, bäst och ta sin handuk, samtidigt kommer det springandes två hotelanställda från granhotellet som ropar att det är en stor våg som kommer och att vi måste bort därifrån, jag rasplar ihop lite saker och har Hanna, mamma och pappa bakom mig, tror att det följer efter mig, våra lägenheter ligger på tredje våningen, så jag ser det självklart att springa dit, hade någon satt upp ett skranglig älgtorn med små klena björkpinnar så hade jag nog klättrat upp i det, upp upp upp jag vill upp!!! Då är vattnet vid vägen och det slukar allt, jag springer upp i trapporna och står vid entren till vår lägenhet, ser en man som har vågen precis bakom sig, jag minns fortfarande idag hur jag skriker spring till honom! Tittar upp och får se en stor våg som äter sig igenom bungalows och allt som kommer i dess väg, denna bild kommer jag aldrig glömma, hur vågen äter sig igenom allt rakt fram, och då! Var är min familj?!? Mamma, pappa och Hanna?!!! En man säger till mig att de säkert är i säkert förvar, vi börjar slå upp taket för och kunna sätta oss däruppe eftersom vattnet nu bara pumpas in, första våningen syns inte mer, andra syns men knappt, den ”stannar” i takhöjd/ golvhöjd till andra/tredje våningen. Nån stans här när jag antingen sitter på taket eller står på vår våningen får jag kontakt med Hanna och mamma, de sitter på ett annat tak och pappa sitter i ett träd. Jag vet inte hur jag handlade eller riktigt hur det gick till, antar att jag har förträngt det hela för att jag ville inte tänka tanken att min familj kunde ha försvunnit. Vi sitter på taket, och vågorna slår in, vi tittar ut mot havet och säger att vågorna är små, vilket innebar allt från 2-4 meter.

Min mobil funkar, men jag tänker att det är bäst och inte oroa de där hemma, vi lever ju och detta är ju en film! Vi har kontakt med svenska ambassaden och börjar skriva upp våra personnr på en lista som sägs vidare, helikoptrar flyger över området, bra fira ner en stege till mig och oss som sitter på taket. Jag och Ubone, vår städerska som jag ryckte med mig från andra våningen, vi sitter jämte varandra och ber till våra Gudar om hjälp, Ubone ger mig sin ring, och säger att vi alltid ska komma ihåg denna stunden, jag ger i min tur min finaste ring till henne när vi har slått oss in på mitt o Hannas rum. Vart är räddningen? Varför kommer de inte och plockar upp oss? Jag vill hem till trygga Sverige nu! Var är alla människor? En andra våg eller en tredje har jag difust minne om, en andra ja, det kom in mer vatten vid ett tillfälle. Mamma, pappa och Hanna kommer efter, ja efter vad? Hur länge satt jag på taket? En timme, fyra timmar? Jag har inget tidsbegrepp, vet att det hände vid halv elva, men har inte mer koll. Vi slår upp alla hotelldörrar och tar dricka, handukar.

Vattnet försvinner och vi går ner från taket, är detta en dröm? Hanna och jag delar ut våra kläder till dem som behöver, jag ger en tshirt till en tjej, där det står NO FEAR och jag säger till henne, detta är det vi följer idag, Tom skulle fått tröjan igentligen men nu är den din! Charlotta skrev sedan en bok där tshirten nämns, läs gärna hennes bok, ”Och himlen var oskyldigt blå” Mamma säger till oss och packa det vi kan ha med oss för och gå genom djungeln, räkodlingar och gud vet vad. Jag tänker inte logiskt nånstans, tack vare mamma fick jag med mig min dagbok hem, som jag haft i 8 år. Vi är många människor i den byggnad vi bodde, det skriks och diskuteras, vad är rätt? Vem gör rätt? Var är alla människor? Varför kommer det inte fler människor borta från det andra hotellet? Var är alla människor? Kommer det mer vatten nu? Vad är det som har hänt? Jag säger till pappa, att jag följer honom vad han än bestämmer, och jag ser i hans ögon att han inte vet vad som är rätt eller inte. Men en sak är säker hade han sagt vi stannar, vi går, vi bygger en båt, så hade jag följt honom.

En av killarna som jobbade på hotellet kommer från djungeln och säger att han och hans kompisar har bilar som de kan köra folk i, vi måste gå en bit först. Är det säkert och göra det? Tänk om allt vatten kommer när vi går där i djungeln?! Kan man undgå döden två gånger på en dag? Vi går iväg en stor grupp, vi trampar på rakt igenom det som en gång var en djungel som nu ser ut som ett skövlat område. Pappa hjälper en man som inte kan gå själv, jag småspringer omkring och vet inte vad jag gör, en tjej i min ålder bär på en man, mannen jag såg blev jagad av vågen, som jag skrek spring till. Han lever!! Jag frågar om inte vi ska byta ryggsäckar, hennes pappa väger ingenting och var ordentligt skadad, vet inte vart jag fick krafterna ifrån men det klart att hon inte kunde bära sin pappa hela vägen. Vart eller hur mamma och Hanna kom fram genom djungeln har jag inget minne av. Minns att de är min periferi att jag håller ett öga på dem hela tiden samtidigt som jag far omkring.

Vi sätts på en jeep som kör oss några km bort till ett vägskäl, där vi till vardags vet att nu är det dags och åka ner till vårt hotell. Vi bodde nån km utanför själva citykärnan till Khao Lak. När vi kommer fram tittar lokalbefolkningen på oss och undrar nog vad som hänt där nere, en man öppnar upp sitt resebyrå/äventyrskontor, där vi får sova om natten, eller sova och sova? Pappa vandrar omkring med ”familjen” vi blir nämligen ett gäng som håller ihop och hjälper varandra och som vi rätt och slätt kallar familjen. Det börjar komma militärfordon, ambulanser och sirener är på dygnet runt. Vi väntar på svar från Fritidsresor, när ska vi få komma härifrån? Människor letar efter sin mamma, pappa, sambo, dotter, son, morfar, farfar, moster, mormor, farmor, kusin. Vi skriver upp oss på listor, får mat ifrån lokalbefolkningen, tar adresser till dem så att vi kan sända tillbaka och visa vår tacksamhet. Vi får med oss ensamma barn som inte har sina föräldrar, jag ser allt som i en dimma, här ligger vi på ett hårt kakelgolv med handdukar som underlag, har små ljus tända lite överallt. Barn skriker, folk gråter, sirenerna låter, var är jag? Han som äger kontoret ger barnfamiljerna barnmat, blöjor, ordnar fram vatten, medel som rensar sår. Och vad har jag? Jag har rena kläder, jag har hela min familj, jag har ”bara” sett vattnet inte varit i det. Vi lever!

Tidigt nästa morgon börjar stämningen bli otålig, många reseföretag hämtar sina gäster men vi får snällt vänta. Det åker ner människor på sina små moppar och kommer tillbaka med välfyllda väskor efter och ha plockat på sig på alla tomma hotellen. Var är vår buss som det pratas om? Pappa med andra inser att det är djungelns lag som gäller, nästa jeep vi ser ska vi sätta oss på säger han, det är bara det att hur kan man gå före, gamla, skadade och barn? Vi är ju oskadade! Så nästa jeep som kommer sätter vi oss på, föraren tar oss till ett stort uppsamlingställe där vi ska skriva in oss. När vi åker där på vägen säger föraren att han måste köra kustvägen för det är den enda vägen som är körbar, vi kurar ihop oss många många på flaket, vi sitter i gassande sol och jag försöker göra mig så liten som möjligt för att pappa ska få mer plats, han har svårt och sitta i denna obekväma ställning. Vi dricker vatten och försöker och inte titta ut mot allt som vi möter. Vi kommer fram till denna militäriska stora anläggningen och hela tiden får vi höra rykten om vad det är som skett och vad som nu ska ske och inte, vad man ska göra och hur man ska göra eller vad som är bäst eller inte.

Nu har jag äntligen täckning på min mobil! Försöker ringa men kommer inte fram, sänder ett sms till den person som jag vet hör sitt sms på natten, nämligen en som är stöpt i samma form som mig, Charlotte. Jag skriver ner nummer till mormor o morfar, kusinerna och Hannas kille, att hon ska ringa dem, hon tror att hon ska ringa till mig i Thailand, jag skriver att vi är ok och lever, men att vi ej vet när vi kommer hem. Hon börjar ringa och efter fem siffror svarar min morfar, då förstår hon att hon ska medla att vi lever, morfar har hundra frågor men stackars Lotta vet ju inte mer. Vi får höra att Phuket flygplats är skövlad av vågen, sen är den inte det. Vi reser med buss, sätter oss på bussen vi är många västlänningar, och säger Phuket Airport, han förklarar att han måste köra lite omvägar då inte alla vägar är körbara, undra vart bussen skulle igentligen, efter många timmar är vi framme vid flygplatsen, vår trygghet hem. Där möts vi av total kaos, i familjen har vi en mormor och morfar, morfar som måste ha sin medicin flera gånger om dagen har nu inte fått den och är trött och sliten, jag ser en stol och tänker att den är bra för honom, när jag ska ta den ryter en välpyntad kvinna till mig att hon minsann också behöver sitta, jag berättar om morfar som behöver sitta, och då svarar hon att hon har ont i huvudet, jaha säger jag och tar stolen och låter henne stå kvar där med sin välfyllda Gucciväska och hundra kilos guldsmycken. Kvinnan hade inte förstått vad som skett då allt kretsade runt henne i hennes värld.

Vi får tag på representanter från Fritidsresor, fullvuxna karlar står och skriker på reseledarna, unga tjejer som mig och såklart kan jag inte låta bli och säga ifrån att det inte hjälper och skrika på dem, de vet lika lite som oss! Får ett manande öga av pappa och avbryter snabbt min medverkan. Vi får en reseledare till oss och berättar om situationen, till saken hör att vi missade vårt flyg hem med två timmar, jag undrar jag hur många som var med på det flyget? Reseledaren ber oss sitta kvar på samma ställe och ska komma tillbaka, vatten och mat delas ut. Vi äter Burger King, gissa om de var gott! Till och med Hanna kunde äta detta. Jag spelar badskofotboll med barnen och vänjer mig till det totala kaos som är där, trots att golvet gungar under mina fötter. Sent på kvällen får vi komma med reseledarna till det hotell det evakueras gäster till. Tänk de gäster som faktiskt valt detta hotell och semestra på, samtidigt som det är en katastrof det som hänt så måste de ju samtidigt få ”njuta” av sin semester. Kändes lite mysko, vi får ett rum och vi får ta första duschen efter djungelpromenixer, vistas i väldigt orena ohygeniska miljöer. Pappa slå på tv´n och vi börjar bråka om att vi inte vill se det på tv´n. Jag ringer till min chef, till Lotta och hela tiden haglar det in sms på min telefon, alla undrar! Jag lånar ut min telefon till alla som behöver, och tänker att ja den räkningen får blir vad den blir, tack Comviq för att ni betalade! Jag behövde bara betala en symbolisk summa! Vi sover någolund gott och går ner till det informationsmöte som ska vara, skriver upp oss på den hundrade listan och får veta att vi ska få åka hem!!!

Går och letar trosor i nån butik, och jag som har M, kan inte ens ha XXL i trosorna de säljer där. Hittade några stackars trosor och klämde mig i dem. Vi åker ut till flygplatsen och om det var kaos igår så är det stilla natt nu, det är lugnt och sansat, tyst och behagligt, vi får vänta och vänta lite, men vad gör det när jag redan väntat så många timmar på och få åka hem? Jag ska ju få åka hem, klockan hinner bli väldigt väldigt sent, de säger först att planer är försenat sen får vi veta att planet har aldrig startat från Sverige, klockan är nu två på natten och ta sig tillbaka till hotellet och sen få åka hem dagen efter, då måste vi vara vid incheck kl 07,vad är det ni säger? Platserna på hotellet är ju redan påfyllda med nya gäster såklart! Vad tänker ni med? Finns vi med på listan? Nej det gjorde vi inte, skriva upp sig en gång till!!! Alla dessa listor! Vi bestämmer oss för och sova på flygplatsen den natten, kakelgolv har vi sovit på innan, och vi hittar tillochmed heltäckningsmatta, åh vad gosigt.

Vi är uppe med tuppen och ser fram emot och få komma hem, jag vill hem hem hem nu!!! Låt mig få komma hem! Så börjar detta med, vilka ska få åka hem? De som faktiskt har plats eller de som kommer från Khao Lak? Jag börjar fantisera om att jag kan åka till Finland, Danmark, tillochmed Italien och sen gå hem, bara jag kommer till Europa! Vi får flyga med ett jordanskt FN-plan till Stockholm, där fick vi kläder,skor så vi kunde möta den svenska vintern, pressen o media finns där ute, ett bilföretag erbjuder sina tjänster och kör ut drabbade genom ett parkeringshus istället, tack. Vi blir incheckade på ett hotell, och jag vill bara hemma, tjabbar på mamma och pappa att vi ska åka hem nu på en gång, men de inser att vi för trötta, men jag gnabbar på. Vi sover och får åka hem dagen efter, ner till Malmö, där möts vi av pressen en gång till. Vi fintar dem och tar en annan väg, pappa tror att eftersom jag har en norsk flagga på min väska att de inte tyckte vi var intressanta, vem vet?

Vi kör hem, o även om jag älskar min familj känner jag att jag måste vara på ett annat ställe, dagen är nyårsafton, jag har kämpat för och ta mig hem i fyra dygn. Jag firar nyårsafton med mina närmaste vänner och gläds åt livet! Får höra at jag är brun på festen, orkar inte riktigt berätta utan säger bara att jag varit utomlands.

För fem år sedan kunde jag ha dött, men jag lever och min familj. Jag tänker på det varje dag.


Bilden är på Khao Lak, Pakarang där vi bodde.
Överleva en tsunami. // Sara